Hat.

Idag är en sån dag då jag funderar på om jag har ADHD.
varit allmänt arg och irriterad hela dagen, kastat saker omkring mig och slagit sönder min favorit tavla.
Varför? Jag vet inte. Kommer egentligen inte ihåg när jag slog sönder den heller, helt plötsligt var den bara trasig.
Hatar sådana här dagar. Det är såna här dagar då jag helt enkelt inte tycker om någonting och blir ledsen över ingenting, räcker med att säga att jag är kort eller att mina fötter är små! Dock är jag väldigt bra på att dölja det. Men det är sådana här dagar som jag faktiskt undrar vad fan jag har gjort med mig själv, det är sådana här dagar jag bara tycker att jag är äcklig, fet, ful och allmänt vidrig, det är sådana här dagar jag släpper ut ALLT hat mot mig själv, det är sådana här dagar jag är emo som fan.
Antar att det är rester från ett tidigare förhållande.
Jag förstår inte varför jag egentligen var kvar, det enda man fick höra dag ut och dag in var hur ful och patetisk man var, att man aldrig skulle få ett bra liv och att detta var det bästa jag någonsin skulle kunna få. Jag vet att många tjejer säger att om en kille skulle höja handen mot dem skulle de lämna honom. Jag vet det, för jag var en av dem, men sanningen är att när det väl händer är det en hel annan sak. Oftast är de här killarna de perfekta psykopaterna, innan de slår dig, bryter de ner dig så pass att det enda som finns kvar är en blöt fläck på marken och du stannar kvar, för du älskar dem. Det finns ingen självkänsla över huvudtaget kvar, bara ett tomt skal som skyller allt på sig själv och som inte tror något gott om sig själv och när du verkligen inte pallar mer och inser att detta är fel, har då så dålig själv känsla att du inte vågar lämna honom, speciellt inte efter att du sa att du ville det och det slutade med en kronisk smärta i ryggen och att du var tvungen att sminka ögonen kolsvarta i 3 veckor, man blir ner brytten och när man väl kommer där ifrån, då börjar resan med att gilla sig själv.
Jag hatar sådana här dagar, jag börjar undra om jag har någon form av bokstavskombination, men jag vet att jag inte har det. Det är bara resterna utav hatet och ogillandet som finns kvar. Imorgon kommer jag vakna, se mig själv i spegeln och tycka att, tjaa... jag ser i alla fall okej ut.
Jag hade egentligen bara en vän som hjälpte mig under den tiden. Men varje gång hon sa att jag var fin, började jag gråta, hon förstod ju så klart inte varför, men nu gör hon.
till sist fick jag hjälp av en tjej som gick i min klass (hon hoppade av) som hade varit med om samma sak och som förstod. Hon hjälpte mig ganska mycket, annars var jag själv, så till alla som kanske inte har det lika brutalt eller som har det värre, även om det tar emot, berätta för åtminstone EN person. Det gör skillnad. och ni slipper ha sådana här dagar i eran framtid.

Pösshej.